Angående Den Skrytsamhet Som Julhelgen Medför
Vidrigt, tycker jag är att vi allesammans känner ett sådant behov att berätta för alla andra om hur väl ställt vi har det. Här, i bloggsammanhang, ska jag vara så fruktasvärt nöjd/missnöjd med hela julhelvetet - och ni ska nicka eller skaka på huvudet åt det; Avsky eller Kärlek
För det är ju verkligen svart eller vitt enligt vad folk uttrycker i sina fria bloggar;
UUH, julen är jävligt, konsumtionssamhälle, äcklig mat och jobbiga släktingar som bara skänker en prylar man inte vill ha.
UUH, julen är jävligt mysig, jag får alltid klappar värda flera tusen, helst ska ni berätta för mig att jag är bortskämd så jag får någon uppskattning.
Jag tycker inte att det handlar om varken det ena eller det andra. Man behöver ju inte förkastligt slänga bort en fin tradition av gemenskap bara på grund av hat som driver på, men inte heller finns behov till att falla handlöst in i julhelgens marknadsföring.
Ni som bara avskyr - jag föraktar er för er litenhet, ert småskaliga tänkande och begränsade sinne.
Ni som bara älskar - jag föraktar er för er naivitet, ert småskaliga tänkade och begränsade sinne.
Jag tycker det säger ganska mycket om hur inskränkta vi som människor är. Det finns inte ens egna, välbalanserade åsikter, utan alla ska tycka samma sak - svart eller vitt. Fantasifullt?
Visserligen radar jag bara upp olika åsikter mot varandra, men det är det lättaste sättet att peka på det abnorma i dessa två förhållanden till julhelgen. Inget av det kan ju vara ultimat ifall man ändå tänker fortsätta leva med julen.
Jag läste någon som skrev att de flesta "julhatare" ändå fortsätter att fira jul, men sitter där och är lite smygmissnöjda ändå? Vad är det för jäkla sketen julmoral. Jag erkänner att jag möjligen beklagar mig över icke-inköpta julklappar, stress och till viss del konsumtionssamhället. Detta till trots kan jag ju vara medveten om de fina sidorna med att fira jul, träffa släkt och jag accepterar och firar de delar av det som jag tycker passar mig.
Jag säger; go buddah, Gyllene snittet är the place to be.
So I Walked Myself To Peter (Pan)
Att finna det alltså. Sedan kan man ju önska sig att få vara the boy who never ages, om så
endast för någon vecka. Jag låter dagens inlägg ha en touch av Peter Pan, ett tema angående åldrande,
så ha det i åtanke när du läser vidare.
Tidigare nämda film är.. Den är feber som rinner längsmed ansiktet,
sprider sig endast för att i ett ögonblick stanna upp när den når struphuvudet.
Och de känslor som lyckas hänga fast sig på en sådan kroppsdel
är mer än viktiga. (ursäkta hobbypoetfasonerna)
Och sådana feberframkallande händelser finns det fåtal av i livet,
men de är somsagt; något mer än viktiga.
Till exempel kan vi ta det ögonblicket häromdagen när febern spred sig
inte bara ner till struphuvudet, utan även till det mer essentiella huvudet..
Det som är säkert är att jag längtar efter mer, nu när jag inte kan betänka något annat.
Alls.
Visserligen finns möjligheten till att skriva, simpelt nog; ge mig lite av din fingertopp
- men det är inte vad jag menar.
Ge mig fingertoppskänslan. Bokstavligt talat.
Congrats lite smått dessutom.
Lights Go On, the Lights Go Off
URSÄKTA;
klarar inte av att se andra lika desperat vilja slita ut sina hjärtan för dig.
speciellt inte när du verkar totalt förblindad av tonårsflickors rop
efter uppmärksamhet, deras okunskap, förkärlek och romantik kring den
yttersta av patetik, wannabepoeter osv.. jag kan inte låta bli att förakta
[nivet] stadier jag redan gått igenom vid fjorton års ålder.
speciellt de som är äldre än jag.
tänk efter, säger jag.
vidrigt, säger jag också.
men vad förväntar jag mig? undermänniskor?
nej, precis.
sedan vill jag också hälsa puss till alla som nästan är
för bra för att vara sanna.
and i gamble away my time
jag har funderat litet dessutom.
kring det där med tänkandet, och hela jag-tänker-därför-existerar-jag
som man får höra jämt och ständigt.
finns det ingen möjlighet i framtiden att tänkandet existerar utanför jaget?
eller, när tänkandet slår sig fritt ifrån människan? är vi nödvändiga då?
i morgon slutar jag skolan.
wonderful .
Lärande på ett innovativt sätt?
Nyligen hostade jag nästan sönder mina stämband i ett försök till övertygelse om att det inte finns någon mer passande utbildning för mig. Ingenting duger.
Kulturama är inte min grej, men ingen annan skola övertygar mig heller.
Jag orkar inte med att gå i en jävla skitskola längre. Fick jag välja skulle jag gå på halvtid på Kulturama foto och på halvtid någon annan stans. För jag VILL lära mig foto. Det är nästan värt att gå Kulturama endast för fotodelen. Det är ju skitkul. Vart ska jag annars gå?
Har du gått i en bra skola, passande för en halvestet som jag?
Tvetydig, velig och så vidare!
Säger jag en sak och gör en annan? Kan ni berätta det för mig? Isåfall, när har jag gjort det?
Såhär? På det viset? Skulle inte tro det.
Hellst föredrar jag att lämna det öppet, men ändå låter jag bli annat/andra.
Jag förväntar mig inte säkerhet och stadiga gängor att skruva sig i, men jag förtjänar och tänker fortsätta med att förvänta mig bibehållen dignitet. Förolämpande, minst sagt, att bete sig på det viset.
Därför kan jag lika bra lägga ner och dö i en liten pöl på golvet.
Tillåt mig vara pubertal och vidrig, jag gillar det i smyg.
FIRST RULE...IS! ;
Osanningar och lögner är för pusseys, även ifall du tror att jag mår bättre av att höra dem. Våga vara ärlig och rak, säg inte saker du inte menar fullt ut. Var nogrann med hur du komparerar dina adjektiv, för guds skull!
Som alltid styr min viljan att vara bäst/mest omtyckt.
Därför, det är tyvärr en fysisk omöjlighet att två personer skulle kunna vara lika mycket av valt adjektiv.
Ifall du absolut inte finner bättre ord (man kan tillexempel använda NÄST, mycket - men tyvärr inte mest ifall man inte menar det) för vad du vill säga - specifiera dig. Säg gärna, på ett fint sätt, inom vilken kategori ( världens bästa elinr.webblogg.se skulle funka, tillexempel;) ) Jag tar mer illa upp när jag listar ut att jag får höra osanningar än ifall man säger personliga, unika komplimanger. Jamenar, inte fan är det så illa att vara näst bäst, eller hur? Tänk alla silvermedaljer, det går ju an att vinna silvermedalj i OS! Varför skulle inte jag kunna nöja mig med det. Huvudsaken är väl att vara omtyckt och isåfall vara säker på att du är nöjd med hur jag är? För jag klarar ju av balansgången? (eller gör jag verkligen det?) Jag är så himla nöjd [med hur du är, okej] <3
Dags att gå upp om två och en halv timme. pepp.
Dock är det sista riktiga pluggdagen innan jag kan sluta klaga för denna termin.
Obeskrivligt skön känsla att veta att det spelar ingen roll hur kasst det går idag, för
imorrn är allting över. För ett tag. Paus, stopp, stäng.
You can normalize, Don't it make you feel Alive
När hon blundar ser hon högar av papper som borde läsas, skrivas, nogsamt redovisas i Gävle, i Umeå, I Malmö, i Uppsala, i Landskrona, I Jönköping, i Kalmar, i Karlstad, i Göteborg, i Mönsterås, i Skara ... nya destinationer varje vecka, prata inför 250 personer som lika bra kunde varit värda någon torr politiker och inte min mor. Men nejnejnej, hon är det bästa, the finest, så ALLT ska hon göra.
Och är det inte det så är det jag som är problemet. Eller hennes hjälplöse syster i England. Eller huset, eller julklappar eller hennes hjälplöse vän som nyss separerat ifrån sin make. Och ändå ska du ha middagar, bjudningar, glöggfester, resa, träffa mormor, sjunga i kören och gå på teater.
Idag, för första gången på evigheter yttrar hon orden ; Oh, jag skulle kunna somna direkt ifall jag gick och lade mig nu. Utan sömnpiller till och med.
Alltså, detta betyder att hon är lugn, harmonisk och har varvat ned inför sovmomentet. Hennes arbetsuppgifter hopar sig inte över henne, hon känner inte att det är en massa saker som hon borde göra osv. Ångesten är inte närvarande.
Men, så fort hon går och lägger sig, i sin egen säng, så är ångesten där igen. Pang, så susar det i huvet, hon får hjärtklappning och andningssvårigheter.
Min mor blir tydligen stressad av sin egen säng?
Och så är hon tillbaka i mönstret med sömnpiller, mindre än två timmars sömn per natt, arbete från 9 -18 + kvällsarbete mellan halv 9 och 24 - ibland även mer. Det är ohållbart!
Jag är så fruktansvärt rädd att något ska hända min mamma att det gör mig nedstämd och destruktiv.
Självklart tar jag på mig skulden själv, för att jag har inte precis varit hjälpsam tidigare. Dessutom blir hon mer stressad av att hon ser att jag inte mår bra av att hon blir stressad. Detta är ännu en av faktorerna som bidrar till att jag är totalt handlingsförlamad just nu. Det raderar ut alla hjälpsamma vanor jag haft, för jag orkar inte ens tänka på att jag i framtiden kanske måste göra allt det där själv - utan min mor, ifall hon blir lika illa däran som sin käre syster.
Jag klarar inte av att höra fler hyperventileringar, kolapser på toan, mornar när du är som en fucking zombie.
(hemskt att jag endast vill se att JAG mår dåligt av att DU mår dåligt. Självklart vill jag inte för allt i världen att DU ska må dåligt, och det är ju därför JAG mår dåligt. eeh)
Du är hela våran familjs ledstjärna. <3
Med Revolution I Hjärtat
Helst ska kommande text innehålla åsikter, uttalanden, reformer - men jag är medveten om att jag kommer göra läsaren besviken på den punkten. Mitt inlägg kommer inte rent politiskt innehålla varken vilja till slagsmål och upplopp eller statements. Varför då? Jo, för att jag själv inte tror på något tillräckligt starkt för att förhålla mig positiv till någon slags reform. Men ändå så frambringar en film som V för Vendetta oundvikligen tankar kring motståndskraft och just det - revolution. Av filmen som jag tillbringade ett par timmar framför idag, precis som tidigare helger, och som vanligt blir jag ständigt förlamad av min känsla, min upprymdhet och viljan/längtan.
Detta är inte något politiskt inlägg, inte ens ett inlägg för debatt eller med förslag, utan endast ett inlägg om min känsla. V för Vendetta förmedlar mig flertalet budskap värdiga många timmars betänksamhet, men det främsta som griper mig aningen extra är min insikt ; jag brinner inte för något.
Filmen väcker en vilja, en längtan efter revolution. Den väcker en längtan efter handlingar och aktioner, inom mig. Observera tidigare inom mig, för jag är lika handlingslös nu som innan jag såg den för första gången.
Jag bär revolutionen i hjärtat, men jag brinner inte för något. Det finns ingen övertygelse åt varken det ena eller andra hållet (rent politiskt). Mina åsikter är en parentes; endast lösryckta ifrån meningen och sammanhanget. Läs dem ifall du vill, jag kanske lägger lite extra krydding, men möjligheter till att bara läsa vidare utan dem ska alltid finnas där.
Ingenting är vettigt nog.
Jag tänker inte bara stå här och se på när allting går snett, men ser ändå inte någon mening i att anknyta sig till politiken. Jag ligger sömnlös och funderar kring lösningar, men finner mig själv lika handfallet hopplös som tidigare. Jag längtar efter att brinna för något, jag vill så gärna stå i brand. Kanske har gårdagens spådomar (Hemma hos Annie igårkväll provade vi på några olika spådomar med kort. Visserligen tror jag inte på det där, men det fascinerar mig ändå) rätt i att jag har ett tomt hjärta, hur litet jag ännu vill tro på det.
JAG ÄR VÄL FÖRFAN INTE TOM?
MEN, ändå gör jag inget åt saken. Jag klagar och klagar, men vet inte i vilken ände jag ska börja ta i tu med saker.
Mitt rum luktar tonårsångest och svett, men jag är inte säker på ifall jag vågar vädra. alls.
Jag säger som Kristian ;
"för jag fann ingen ro i era led, inget skäl att dela med mig mer,
och jag fann ingenting som höll mig sövd, ingenting som släckte längtans törst"
Jag vill inte glömma bort hur det känns att brinna för något. Snarare, jag är rädd för att göra det. Jag vill fortsätta tro på att vi vandrar på denna jord av någon anledning. Vi har revolutionen i hjärtat!
I'm the Stalker, the Funeral Face
Hej. Låt oss inleda med ett hej.
"Hej" - bara något så litet fick mig totalt ur balans idag. Idag, en dag präglad av julklappsinhandling (minsann, lite såndär käck "kändisspaning" ; jag skådade han Hannes (iguess) ifrån smk på nyöppnade Weekdays, dock överträffade Annie mig med att gnida sig mot han i Shout Out Louds rygg :/). Jag vill bara fortsätta påstå att jag hoppas på att min blogg är något annat än alla andras, men isåg att jag är precis lika fjompig och tråkig som alla andra. PÖ påå det alltså :(
Nevermind The Buzzcocks
Kikades precis på youtube, denna gång starring Patrick Wolf. Simon Amstell är som vanligt så gorgeous
och överdrivet träffsäkert rolig. Patrick var gulligaste killen på länge, sjöng Vengaboyz och verkade aningen osäker. Plötsligt slog det mig att alla musikhumorshower vi har i Sverige är så mesiga (exempelvis kan vi ju ta sing along som jobbar efter liknande koncept). Tv-producenterna köper in själva formulan och kör the swedish version istället för att köpa in the real shieat. Jag iallafall skulle sitta bänkad framför ett sådan enkelt program som Nevermind The Buzzcocks ifall det gick på någon svensk kanal. Visserligen skulle jag sitta bänkad framför varje brittiskt program oavsett vilken crap det är - endast för att få min dagliga dos av den vackra engelska accenten <3
However..
Nu känner jag ett otroligt sug efter att se på filmen Hundhotellet!
Min hjärna bryter sönder sig själv. (ojojoj, så mörk_och_svår man kan vara då)
Det känns inte alls bra att jag själv skapar mina orostankar. Jag tror att det är ett närmast sjukligt tillstånd som jag hamnar i varje gång jag fattar tycke för någon. Jag klarar inte av att bli lämnad. Precis så känner säkert även du, men numer handlar det endast om ångest av såpass omfattande grad att den tar upp all min tid och tankeverksamhet. Senaste dagarna har jag varit paralyserad av skräck för att jag ska ha gjort något galet, varit för ful eller bara strypt all form av spänning som fanns tidigare. För någonting har uppenbarligen hänt? Det är inte samma grej som tidigare. Handlingsförlamad har jag suttit hemma och varit din stalker, dag ut och dag in.
Och det gjorde mig bara svartsjukare.
Vad intressantare är i denna situation är hur jag föreställer mig att bli lämnad från ett icke-förhållande. Vi är inte tillsammans, vi har träffats TVÅ gånger (ojj), jag borde inte ta något för givet.
men, men jag tror jag behöver skingra mina tankar en aning. Lets go ut i skogen och supa. typ.
Jag känner mig aningen patetisk när behovet av att supa kryper sig på. I min ensamhet, på en lördag, sitter jag och dricker saft med lite alkohol i inför att jag ska gå till min vän annie med hilena. Vidrigt. Jag behöver variation i vardagen.
BERÖVA MIG MIN FRIHET, NU TACK!
Puss / Din Stalker
Hey Princess
Jag, Elin, den man minst väntade sig, tar steget ut i cyberspace - från och med nu lever för min nystartade blogg?
För det första kan jag ju ta och klarlägga ett par saker (vänligt av mig att spela med såpass öppna kort)
1. Jag hatar bloggar. Min blogg är endast till för att skriva av mig saker som jag känner, och inte på något sätt anknytet till att fånga flest antal läsare. Jag ansåg det passande att skriva på ett sådant här ställe istället för att besudla min helgondagbok/bilddagbok med töntiga utläggningar om mina funderingar (som förmodligen inte fångar varken ditt, mitt eller din mormors intresse egentligen) där de officiellt blottas inför folk som inte borde höra. Alltså, här skriver jag saker som egentligen är en smula känsliga? Jag antar att så är fallet. Här kanske jag kan våga vara öppnare, ärligare, rakare, töntigare, mer sanningsenlig än på något av dessa tidigare nämnda ställen.
2. Jag är hopplös, annars hade jag inte behövt den här bloggen. Jag har inga höga tankar om mig själv, och hoppas inte på några kommande underverk, reflekteringar osv. här. Jag tänker inte försöka vara rolig ens, även ifall jag vet att det är en mästerlig skill hos mig (eller inte). För här ska jag vara ärlig? När jag skämtar är jag ärlig, men kanske på fel sätt. I realiteten tycker jag inte att många av de saker som jag föraktar i skämt, som jag gör narr av är så patetiska. Eller jo, jag tycker det, men jag är precis lika dan själv som det jag skämtar om. Innerst inne är jag precis lika seriös som vilken liten wannabepoppare som helst.
Hej, och nu känner förhoppningsvis att detta var ett tillräckligt varmt välkomnande för att läsa vidare.
Jag börjar starkt med att beklaga mig, en av mina favoritsysslor he-he (spännande det här med att skriva som om att jag riktar mig till någon som inte tidigare är bekant med mig. ovant, mina helgoninlägg har tidigare varit väldigt vinklade så att man måste ha alla pusselbitar för att förstå). Jag ska inte skriva så mycket mer direkt om mig själv, sådär typiskt hej-lär-känna-mig i mitt första inlägg, för det tycker jag är ganska platt. Eeeh, nästa inlägg lär bli mer spännande. antar jag.
Hursom, stick with me för finare resonemang, tankebanor osv.
Peace Out Omar
