MALAISE

En sådan rubrik kräver mycket av mig som författare av den här skriften.
Helst ska kommande text innehålla åsikter, uttalanden, reformer - men jag är medveten om att jag kommer göra läsaren besviken på den punkten. Mitt inlägg kommer inte rent politiskt innehålla varken vilja till slagsmål och upplopp eller statements. Varför då? Jo, för att jag själv inte tror på något tillräckligt starkt för att förhålla mig positiv till någon slags reform. Men ändå så frambringar en film som V för Vendetta oundvikligen tankar kring motståndskraft och just det - revolution. Av filmen som jag tillbringade ett par timmar framför idag, precis som tidigare helger, och som vanligt blir jag ständigt förlamad av min känsla, min upprymdhet och viljan/längtan.
Detta är inte något politiskt inlägg, inte ens ett inlägg för debatt eller med förslag, utan endast ett inlägg om min känsla. V för Vendetta förmedlar mig flertalet budskap värdiga många timmars betänksamhet, men det främsta som griper mig aningen extra är min insikt ; jag brinner inte för något.
Filmen väcker en vilja, en längtan efter revolution. Den väcker en längtan efter handlingar och aktioner, inom mig. Observera tidigare inom mig, för jag är lika handlingslös nu som innan jag såg den för första gången.
Jag bär revolutionen i hjärtat, men jag brinner inte för något. Det finns ingen övertygelse åt varken det ena eller andra hållet (rent politiskt). Mina åsikter är en parentes; endast lösryckta ifrån meningen och sammanhanget. Läs dem ifall du vill, jag kanske lägger lite extra krydding, men möjligheter till att bara läsa vidare utan dem ska alltid finnas där.
Ingenting är vettigt nog.
Jag tänker inte bara stå här och se på när allting går snett, men ser ändå inte någon mening i att anknyta sig till politiken. Jag ligger sömnlös och funderar kring lösningar, men finner mig själv lika handfallet hopplös som tidigare. Jag längtar efter att brinna för något, jag vill så gärna stå i brand. Kanske har gårdagens spådomar (Hemma hos Annie igårkväll provade vi på några olika spådomar med kort. Visserligen tror jag inte på det där, men det fascinerar mig ändå) rätt i att jag har ett tomt hjärta, hur litet jag ännu vill tro på det.
JAG ÄR VÄL FÖRFAN INTE TOM?
MEN, ändå gör jag inget åt saken. Jag klagar och klagar, men vet inte i vilken ände jag ska börja ta i tu med saker.
Mitt rum luktar tonårsångest och svett, men jag är inte säker på ifall jag vågar vädra. alls.

Jag säger som Kristian ;
"för jag fann ingen ro i era led, inget skäl att dela med mig mer,
och jag fann ingenting som höll mig sövd, ingenting som släckte längtans törst"

Jag vill inte glömma bort hur det känns att brinna för något. Snarare, jag är rädd för att göra det. Jag vill fortsätta tro på att vi vandrar på denna jord av någon anledning. Vi har revolutionen i hjärtat!