Jag är vid behov, nu.

(mest för att jagvetinte)
kan inte länge dra luft genom mina lungor, så ursäkta, jag agerar
på reflex enligt vad hjärtat säger mig.
därav wannabestylen på detta,
allt i ett och samma andetag.
därav även patetiken i detta inlägg
jag hatar mig själv för att jag är precis såndär som alla andra,
du behöver inte påpeka det. jag är hemskt ledsen att göra
(mig) dig besviken, men jag är ingen drömmare. gör mig en smula
besviken, kanske dig med. vi kan väl säga såhär, jag dramatiserar
händelser (som den nedan) och är förvisso nostalgisk,
men jag saknar till viss del fantasi - jävligt..
och som vanligt måste jag bortförklara mig när jag skriver saker,
här har ni min ursäkt för nedan skrivet. ursäkta.

men ändå (jagvetintevarför) DRIV INTE
saltsaltsalt rusar de vägen nerför mina kinder tar ingen hänsyn
som om tårarna vet sin väg
utan min existens
utan dragninskraften jag
kurar ihop mig lägger kroppen tung över mina smalben (tjockvader) de
som jag är född med måste mest efterlikna ett foster då jag är vid
behov av kalla händer fingertoppar som inte klöser utan bara rispar
lite lätt över min rygg, mina kotor och min hud egentligen
är jag bara
här för din tröst (önskar bara det här för din tröst?)
när det är du som förtjänar förtröstan öppna armar och att vaggas
i mitt knä med rödsvullna ögon på något sätt kan visa för dig att
jag bryr mig fortfarande om ångestnivåerna sådana svallvågor av
att se ingenting
total förblindning
delvis orsakad av dig,
men istället hoppas jag på litenheten att tårarna kanske för en litenstund
klibbar fast i din kind så att jag kan ha dig säkert i spindelnätet där jag är
spindeln agerar gärna liten för dig så länge det bara är en luris för jag vet ju
att verkligheten är annorlunda inte som allt annat när det råder total rokad
jag är storlåt "oss" vara en oas för fantasin där vi kan pröva våra vingar
släppa kontrollen för endast en liten
stund då du rispar med dina naglar
mot min bara rygg och mina tårar ger i från sig sina typiska hulkande våta ljud
när din kind rör först
vid droppen i sig och sedan vid min kind OCH DÄR HUTTRAR VI som fångad
i ögonblicket
fängslad av mer än en tår - hoppas jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0