"Jävligt många av oss växer upp i en tid då förhoppningar brister..."[en smärre hyllning till en orm]

Cirka en månad tillbaka i tiden fick jag frågan om vilken skiva jag uppskattade mest, ifall jag var tvungen att lista mina favoriter. Jag kom inte fram till så mycke vid detta tillfälle, utan funderade snarare kring vilka skivor som jag gillade just precis då. Efter många dagars reflektioner har jag dragit slutsatsen att på denna lista går det inte att ignorera förekomsten av några fåtal skivor ifrån mitt förflutna, då det förflutna faktiskt, hurlitet jag än vill det, är en stor del av min vardag. Med detta vill jag alltså komma fram till att bland de där skivorna som bara är fullbordade och genialiska borde tilläggas t.ex. Snook - Vi vet inte vart vi ska, men vi ska komma dit.
Låtarna är av någon anledning så förfärligt bra att jag försmäktar en smula, de berättigar sin existens i samband och anknytning med varandra, som ett oändligt pärlband av nostalgi...
 
Och låt mig tillägga,  nu när jag tillåter mig anse mig själv som aningen skillad, när jag faktiskt var en av fåtalet som kunde se utöver och igenom hela "MR.COOL"-hypen när den varade!
Jag var verkligen ett äkta Snook-fan back in the days, och vad händer när jag lämnat det? Jo, de slår igenom och blir hyllade av alla PA-fjortisar.
Jag är såååååååå före, helt enkelt. Hipp tjej. EH. skämtarn..
Aja, ibland får jag bara oemotståndlig lust att bara förlora mig själv i t.ex. "Lejonhjärta" eller "Farsan snarkar redan", och hela resterande, tidigare nämda skiva. Och det, mina kära vänner, är en mycket bra egenskap hos ett musikaliskt konstverk, ifall det vid upprepade tillfällen kan lyckas frammana sig som av självgående motor i mitt minne!
Lite hej-jag-är-tuff-meningslöst inlägg kanske.

ödets ironi, jag har visst ett finger med i spelet
jag lever imperfekt i presens


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0