Paralyserande trötthet orsakad av skolstart

Jag minns en tid, i slutet på november/början på december förra året då jag var mållös, överrumplad på grund utav alla dessa fina ord jag fick höra. Jag svarade då med att jag sparade mina ord tills någon gång när jag skulle välja dem bättre. Inte för att dessa ord är speciellt fina nu heller, de har inte utvecklats in till något blomstrande sådär, men på något sätt känns de mer äkta betydelsefulla nu än då.

Jag vet att jag inte brukar visa upp att jag är sådär arty, dels för att jag inte är speciellt arty men mest för det känns som om att jag borde stå för vad jag skapat - men det gör jag ju inte. Jag är ju inte nöjd med det!
Jobbigast är att visa upp för folk man vet att man kommer att umgås med i fortsättningen, folk som man är övertygad om att de bedömmer ens utförande, men kanske ändå säger att "guuuud vad fin din bild varbalblba". Jag kan bara inte svälja det, för jag vet ju hur jag själv är när det kommer till bedömning av folk, hur lite jag än vill vara medveten om att jag gör det. Inför en bunt främlingar skulle jag säkert kunna visa upp det jag presterat utan att skämmas, men det känns alltid i bekanta kretsar som om att jag har gjort något "fel" när jag showoffar sådär.
Ursäkta att jag svamlar något så sjukt, har inte sovit en blund i natt p.g.a sjuklig skolångest. Kan inte gå och lägga mig för att jag inte vill gå till skolan, kan inte gå upp för att jag inte vill gå till skolan, kan inte sova för jag inte vill gå till skolan, kan inte tänka för att jag inte sover och klarar därför inte av att gå till skolan osv..
Idag är hela jag en enda stor bekymmersrynka helt enkelt. Det är för ljust för att mina ögon ska klara av att hålla sig ordentligt öppna, men jag får inte slumra till en blund, för då kommer jag inte kunna sova inatt heller. ILLA!

Det värsta med att behöva gå till skolan är inte att jag måste plugga, för det tycker jag faktiskt kan vara kul. Det värsta är att jag numer har tappat kontrollen över mina arbeten, är försenad osv, vilket leder till att jag kanske för första gången i mitt liv är underkvalificerad i något ämne. Den tanken är så SJUKT stressande att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Den tanken totalparalyserar hela min hjärna, jag kan inte göra något annat än att skrika, och när jag inte kan göra något annat än att skrika så kan jag inte heller "få kontroll" över mitt pluggande igen.
En annan sak som är vidrig med att gå i skolan är att jag känner mig mer ensam där än vad jag gör annars. Varför? Jo, trots att jag är tillsammans med Annie, runtomkring är det en massa folk så gör det mig obekräftad att se alla människor som faktiskt INTE vill prata med mig. Är jag själv hemma kan jag bortse från alla dessa människor och endast roa mig med mina tankar. Det blir bara så påtagligt att jag faktiskt är lite bortkopplad ifrån resterande när jag tvingas se mig själv mitt ibland dem. Det är ju inte så att jag är mobbad, nejnej, ingen annan än möjligtvis Annie skulle ju peka på det problematiska i situationen. Jag tycker inte illa om någon i min klass, men jag är ändå inte en del av umgänget. Det går inte att komma ifrån att jag ser på dem som idioter för att dom inte vill vara med mig..


Kommentarer
Postat av: moa

Jag önskar bara att vi kunde vara på samma ställe hela tiden, men när jag tänker på det så skulle det kanske inte hjälpa oss.
Eller så är det kanske bara precis det det gör.
Vi kanske blir starkare av det.
I sommar vill jag vara med er hela tiden, och då kanske bli en starkare människa.

2008-01-07 @ 17:48:25
URL: http://moaj.webblogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0