Ta mig för pannan
Råder fullkomlig tystnad någonsin när man läser?
Nuförtiden stormar det i öronen, dånar och väser snarare än att orden klingar i mitt huvud.
Eller så hör jag verkligen ingenting. Det tycks som om att min förmåga att ta in skrifter är som bortblåst. Aldrig kliar det till någonstans bakom örat, susar på det rätta sättet som när hela maskineriet går i gång. Endast eko av trötthet och förslappning brinner under mina ögonlock. Nuförtiden. Inga fyrverkirer sätter igång. Någonsin.
Paniken sprider sig, jag är under omforming, förvandling till närmast besläktat med en gris.
I min förtvivlan trycker jag boken mot min panna, i hopp om att all dess visdom skall sippra igenom mina porer. Mina händer (dina händer) öppnar pärmarna, pressar ivrigt orden mot min fettsprängda grishud
som om att de små svarta bokstäverna någonsin skulle göra avtryck på mig. Aldrig skapas en kopia.
Jag känner magen svälla upp och trycka ut mitt nattlinne.
Helst vill jag borra ett litet hål i mitt skallben, en ventil där jag kan lätta på trycket och röra om i grytan.
Någon brist måste jag dragit på mig, då alla reaktorer inte längre är aktiva?
Illamående, när jag skriver det här, för det är ju min hjärna som håller på att sluta fungera?
Nuförtiden stormar det i öronen, dånar och väser snarare än att orden klingar i mitt huvud.
Eller så hör jag verkligen ingenting. Det tycks som om att min förmåga att ta in skrifter är som bortblåst. Aldrig kliar det till någonstans bakom örat, susar på det rätta sättet som när hela maskineriet går i gång. Endast eko av trötthet och förslappning brinner under mina ögonlock. Nuförtiden. Inga fyrverkirer sätter igång. Någonsin.
Paniken sprider sig, jag är under omforming, förvandling till närmast besläktat med en gris.
I min förtvivlan trycker jag boken mot min panna, i hopp om att all dess visdom skall sippra igenom mina porer. Mina händer (dina händer) öppnar pärmarna, pressar ivrigt orden mot min fettsprängda grishud
som om att de små svarta bokstäverna någonsin skulle göra avtryck på mig. Aldrig skapas en kopia.
Jag känner magen svälla upp och trycka ut mitt nattlinne.
Helst vill jag borra ett litet hål i mitt skallben, en ventil där jag kan lätta på trycket och röra om i grytan.
Någon brist måste jag dragit på mig, då alla reaktorer inte längre är aktiva?
Illamående, när jag skriver det här, för det är ju min hjärna som håller på att sluta fungera?
Kommentarer
Trackback
