MALAISE

Höhö, ett fint uttryck ifrån min sida, men:
det finns ett hål i verkligheten.
(TJA, DET FINNS SÄKERT FLERA MENSCHHEEEEYYYFST)
platsen benäms Vemdalen.

- Magnus Carlsson headlinear vardagen, Snowboardlärarna får vara lika TV-bonden, ta 400 spänn i timmen för att säga "böj lite på benen." Turisternas veckor ser alla lika dana ut, men ändå känner vi stockholmare behovet att köpa sin egen tröja där det står BJÖRNRIKE tryckt allover.
- Overkligt avlägset med orter endast byggda för "skidnäringen" - HÄR i Sverige. Avlägset att det inte ens finns eget avlopp till varje hus, utan en gemensam tank, i ett civiliserat samhälle. Orealistisk stillhet när alla far hem igen, VARAR endast i två timmar tills stugbytet är över. Tiden tycks stå still på något underligt vis. Inte för ens jag är hemma blir jag uppmärksammad om att resterande värld faktiskt fortsatt utan mig.

Ohyes, har verkligen längtat hem till hundratals uppdaterade bilddagböcker och ig-varningar. (Tror kulturama gör en miss i att ge sina enda elever över 14.0 i betygsnitt ig-varningar p.g.a en missad uppgift, menmen det får stå för dem ..) Förmodligen är detta bara min otroliga komma-hem ångest, som vanligt. Reseångesten är likt tidigare förekommande förbytt. Alltid lika vidrigt jobbigt att lämna, alltid lika främmande att komma hem. Känner mig underligt splittrad. Det är inte meningen att du ska vara hutlöst förälskad i eh, såattsäga "stadslivet" - hållakollpåalltalltförsökaserespektabelutochklaraavattbalaseraalltdettaartypartyandefikamedvänneraosvosv och DESSUTOM ha någonslags inneboende dröm om att sluta upp som töff snowboardlärare. Kulturkrock! Man KAN inte bli respekterad ifrån båda håll ifall man blandar, och jag borde inte bry mig egentligen. Men det blir bara så tydligt att vi i Sverige väljer stilkläderosvosv som uttrycksätt och urvalsprocedur när vi väljer umgänge. 

Aja, lite väl ihophaffsat inlägg. Jag ber om ursäkt.  Jag är nu, ifall ni inte greppat faktum, hemkommen från en alltid lika underbar tripp till Vemdalen. Vemdalen är min fristad på jorden. Inte för att Vemdalen i sig är någon utmärkande skidort, utan mest för att jag har ett underligt, kärleksfullt förhållande till denna ort. Inte heller är jag någon förstklassig snowboardåkare, så mina eh, snowboarddrömmar är somsagt endast drömmar. Ibland vore det bara så jävla mycket lättare ifall man vore född som en pojk istället, tjejsnowboardlärare har ingen respekt. fy.
Hursomhelst, klartfinthojhoj, lovet är över, jag orkar inte skriva fullständiga meningar för att jag är mer eller mindre sjuk, vill ABSOLUT inte gå till skolan imorrn, vet inte vad jag ska trycka förnågot på vår bilduppgift, vill bara bytabytabyta skola. helvete. Hoppas att någon förstod något av vad jag skrev.