MALAISE

Surfin' Safari  - Beach Boys
Domino Dancing - Pet Shop Boys
I Love Europe - Christer Sjögren
Runaway - Del Shannon

Skulle nog säga att den förväntade livskrisen kryper allt lägre ner i åldrarna. När svenskan skriver om 20-25åringar som är förirrade, disorienterade osv. likt tidigare 40-50åringar som behöver finna sig själva, hyser jag åsikten att tiden för denna insikt redan passerat mig, och jag känner mig förirrad samt disorienterad likt 25åringarna. Har detta något att göra med mina tonårsår då det är meningen att jag skall tänka över frågor som "Vem är jag?" samt "Vad är meningen med livet?"? Eller är det bara så att våra nutida valmöjligheter gör mig handlingsförlamad? Jag är inte kapabel till att överhuvutaget fundera på en framtid innehållandes mig själv. Visstvisst, jag kan tänka mig miljöfrågans utgång, jag kan tänka mig den eventuella bristen på jobb och jag kan tänka mig ett fortsatt villavolvodoggy-ideal. Jag kan tänka mig att världen fortsätter - utan mig. Låter som att jag har självmordsplaner, men det är inte vad jag försöker belysa. Vi vill bara måla upp de värsta scenarion - onej alla kommer leva på gatan! Samma problematik måtte väl existerat i det som förut kallades framtid, det som då endast var tankar osv. som vi idag lever mitt ibland?

(just nu pågår undersökningar huruvida mainstreamkända låtar kan höja mina läsarvärden, därav titlarna.. ifall jag någonsin sammaställer fakta återstår att se.)

"Melvis [redigera]

Spelas av Anders Linder

Tempelväktare på den kargiga lavaplaneten Tjårnyj som är en sorts Elviskopia som sjunger och showar."
eller kanske detta fina citat
"Dessutom finns det mutanter på planeten som luktar bara fångar livsformer som känner rädsla samtidigt som man är i närheten."

jag funderar lite kring vem som har skrivit detta. synnerligen ytterst informativt, hursomhelst.

Höhö, ett fint uttryck ifrån min sida, men:
det finns ett hål i verkligheten.
(TJA, DET FINNS SÄKERT FLERA MENSCHHEEEEYYYFST)
platsen benäms Vemdalen.

- Magnus Carlsson headlinear vardagen, Snowboardlärarna får vara lika TV-bonden, ta 400 spänn i timmen för att säga "böj lite på benen." Turisternas veckor ser alla lika dana ut, men ändå känner vi stockholmare behovet att köpa sin egen tröja där det står BJÖRNRIKE tryckt allover.
- Overkligt avlägset med orter endast byggda för "skidnäringen" - HÄR i Sverige. Avlägset att det inte ens finns eget avlopp till varje hus, utan en gemensam tank, i ett civiliserat samhälle. Orealistisk stillhet när alla far hem igen, VARAR endast i två timmar tills stugbytet är över. Tiden tycks stå still på något underligt vis. Inte för ens jag är hemma blir jag uppmärksammad om att resterande värld faktiskt fortsatt utan mig.

Ohyes, har verkligen längtat hem till hundratals uppdaterade bilddagböcker och ig-varningar. (Tror kulturama gör en miss i att ge sina enda elever över 14.0 i betygsnitt ig-varningar p.g.a en missad uppgift, menmen det får stå för dem ..) Förmodligen är detta bara min otroliga komma-hem ångest, som vanligt. Reseångesten är likt tidigare förekommande förbytt. Alltid lika vidrigt jobbigt att lämna, alltid lika främmande att komma hem. Känner mig underligt splittrad. Det är inte meningen att du ska vara hutlöst förälskad i eh, såattsäga "stadslivet" - hållakollpåalltalltförsökaserespektabelutochklaraavattbalaseraalltdettaartypartyandefikamedvänneraosvosv och DESSUTOM ha någonslags inneboende dröm om att sluta upp som töff snowboardlärare. Kulturkrock! Man KAN inte bli respekterad ifrån båda håll ifall man blandar, och jag borde inte bry mig egentligen. Men det blir bara så tydligt att vi i Sverige väljer stilkläderosvosv som uttrycksätt och urvalsprocedur när vi väljer umgänge. 

Aja, lite väl ihophaffsat inlägg. Jag ber om ursäkt.  Jag är nu, ifall ni inte greppat faktum, hemkommen från en alltid lika underbar tripp till Vemdalen. Vemdalen är min fristad på jorden. Inte för att Vemdalen i sig är någon utmärkande skidort, utan mest för att jag har ett underligt, kärleksfullt förhållande till denna ort. Inte heller är jag någon förstklassig snowboardåkare, så mina eh, snowboarddrömmar är somsagt endast drömmar. Ibland vore det bara så jävla mycket lättare ifall man vore född som en pojk istället, tjejsnowboardlärare har ingen respekt. fy.
Hursomhelst, klartfinthojhoj, lovet är över, jag orkar inte skriva fullständiga meningar för att jag är mer eller mindre sjuk, vill ABSOLUT inte gå till skolan imorrn, vet inte vad jag ska trycka förnågot på vår bilduppgift, vill bara bytabytabyta skola. helvete. Hoppas att någon förstod något av vad jag skrev.