MALAISE

nu är min enda tonårsromans över på riktigt. jag vet inte vad som var sorgligast,
att de var så fruktansvärt tarvliga (och fullständigt underbart bra, som vanligt.),
anders-hyllningarna, den förkrossade daniel gilbert i publiken, min borttappade
bd-kumpan, mitt eget självförakt (jag hade nog inte förväntat mig att reagera som en
13årig fjortis, men okej) eller att ett imperium och dess okrönte konung går i graven.
kliché avlöser kliché i mitt sinne right now.
allt lär förbli rätt meningslöst nu ett tag. broder daniel forever.