MALAISE

Skulle nog säga att den förväntade livskrisen kryper allt lägre ner i åldrarna. När svenskan skriver om 20-25åringar som är förirrade, disorienterade osv. likt tidigare 40-50åringar som behöver finna sig själva, hyser jag åsikten att tiden för denna insikt redan passerat mig, och jag känner mig förirrad samt disorienterad likt 25åringarna. Har detta något att göra med mina tonårsår då det är meningen att jag skall tänka över frågor som "Vem är jag?" samt "Vad är meningen med livet?"? Eller är det bara så att våra nutida valmöjligheter gör mig handlingsförlamad? Jag är inte kapabel till att överhuvutaget fundera på en framtid innehållandes mig själv. Visstvisst, jag kan tänka mig miljöfrågans utgång, jag kan tänka mig den eventuella bristen på jobb och jag kan tänka mig ett fortsatt villavolvodoggy-ideal. Jag kan tänka mig att världen fortsätter - utan mig. Låter som att jag har självmordsplaner, men det är inte vad jag försöker belysa. Vi vill bara måla upp de värsta scenarion - onej alla kommer leva på gatan! Samma problematik måtte väl existerat i det som förut kallades framtid, det som då endast var tankar osv. som vi idag lever mitt ibland?

(just nu pågår undersökningar huruvida mainstreamkända låtar kan höja mina läsarvärden, därav titlarna.. ifall jag någonsin sammaställer fakta återstår att se.)