För alla kommande läsare av denna Blogg

Hej. Hela jag är en enda stor felstavning,
så snälla ni - ta inte hela mitt bloggande så fruktansvärt seriöst.
 Var barmhärtiga och ha överseende med eventuella knasigt uttryckta meningar och/eller dråpliga wannabe-djupa inlägg!  Önskas utförligare info hänvisar jag er vidare till mitt första inlägg  "Hey Princess"
Allt som finnes i detta inlägg är fortfarande aktuellt. I fortsättningen finnes liknande inlägg under kategorin
" Obligatorisk info"  - allt för att förebygga missförstånd och komma undan så lindrigt som möjligt själv.

Hey Princess

Idag lever jag för klyschan. [hey princess är en jävligt klyschig låt, men ändock bra]
Jag, Elin, den man minst väntade sig, tar steget ut i cyberspace - från och med nu lever för min nystartade blogg?

För det första kan jag ju ta och klarlägga ett par saker (vänligt av mig att spela med såpass öppna kort)
1. Jag hatar bloggar. Min blogg är endast till för att skriva av mig saker som jag känner, och inte på något sätt anknytet till att fånga flest antal läsare. Jag ansåg det passande att skriva på ett sådant här ställe istället för att besudla min helgondagbok/bilddagbok med töntiga utläggningar om mina funderingar (som förmodligen inte fångar varken ditt, mitt eller din mormors intresse egentligen) där de officiellt blottas inför folk som inte borde höra. Alltså, här skriver jag saker som egentligen är en smula känsliga? Jag antar att så är fallet. Här kanske jag kan våga vara öppnare, ärligare, rakare, töntigare, mer sanningsenlig än på något av dessa tidigare nämnda ställen.
2. Jag är hopplös, annars hade jag inte behövt den här bloggen. Jag har inga höga tankar om mig själv, och hoppas inte på några kommande underverk, reflekteringar osv. här. Jag tänker inte försöka vara rolig ens, även ifall jag vet att det är en mästerlig skill hos mig (eller inte). För här ska jag vara ärlig? När jag skämtar är jag ärlig, men kanske på fel sätt. I realiteten tycker jag inte att många av de saker som jag föraktar i skämt, som jag gör narr av är så patetiska. Eller jo, jag tycker det, men jag är precis lika dan själv som det jag skämtar om. Innerst inne är jag precis lika seriös som vilken liten wannabepoppare som helst. 

Hej, och nu känner förhoppningsvis att detta var ett tillräckligt varmt välkomnande för att läsa vidare.
Jag börjar starkt med att beklaga mig, en av mina favoritsysslor he-he (spännande det här med att skriva som om att jag riktar mig till någon som inte tidigare är bekant med mig. ovant, mina helgoninlägg har tidigare varit väldigt vinklade så att man måste ha alla pusselbitar för att förstå). Jag ska inte skriva så mycket mer direkt om mig själv, sådär typiskt hej-lär-känna-mig i mitt första inlägg, för det tycker jag är ganska platt. Eeeh, nästa inlägg lär bli mer spännande. antar jag.

Hursom, stick with me för finare resonemang, tankebanor osv.
Peace Out Omar

RSS 2.0