You can normalize, Don't it make you feel Alive
Min mor blir stressad av sin egen säng.
När hon blundar ser hon högar av papper som borde läsas, skrivas, nogsamt redovisas i Gävle, i Umeå, I Malmö, i Uppsala, i Landskrona, I Jönköping, i Kalmar, i Karlstad, i Göteborg, i Mönsterås, i Skara ... nya destinationer varje vecka, prata inför 250 personer som lika bra kunde varit värda någon torr politiker och inte min mor. Men nejnejnej, hon är det bästa, the finest, så ALLT ska hon göra.
Och är det inte det så är det jag som är problemet. Eller hennes hjälplöse syster i England. Eller huset, eller julklappar eller hennes hjälplöse vän som nyss separerat ifrån sin make. Och ändå ska du ha middagar, bjudningar, glöggfester, resa, träffa mormor, sjunga i kören och gå på teater.
Idag, för första gången på evigheter yttrar hon orden ; Oh, jag skulle kunna somna direkt ifall jag gick och lade mig nu. Utan sömnpiller till och med.
Alltså, detta betyder att hon är lugn, harmonisk och har varvat ned inför sovmomentet. Hennes arbetsuppgifter hopar sig inte över henne, hon känner inte att det är en massa saker som hon borde göra osv. Ångesten är inte närvarande.
Men, så fort hon går och lägger sig, i sin egen säng, så är ångesten där igen. Pang, så susar det i huvet, hon får hjärtklappning och andningssvårigheter.
Min mor blir tydligen stressad av sin egen säng?
Och så är hon tillbaka i mönstret med sömnpiller, mindre än två timmars sömn per natt, arbete från 9 -18 + kvällsarbete mellan halv 9 och 24 - ibland även mer. Det är ohållbart!
Jag är så fruktansvärt rädd att något ska hända min mamma att det gör mig nedstämd och destruktiv.
Självklart tar jag på mig skulden själv, för att jag har inte precis varit hjälpsam tidigare. Dessutom blir hon mer stressad av att hon ser att jag inte mår bra av att hon blir stressad. Detta är ännu en av faktorerna som bidrar till att jag är totalt handlingsförlamad just nu. Det raderar ut alla hjälpsamma vanor jag haft, för jag orkar inte ens tänka på att jag i framtiden kanske måste göra allt det där själv - utan min mor, ifall hon blir lika illa däran som sin käre syster.
Jag klarar inte av att höra fler hyperventileringar, kolapser på toan, mornar när du är som en fucking zombie.
(hemskt att jag endast vill se att JAG mår dåligt av att DU mår dåligt. Självklart vill jag inte för allt i världen att DU ska må dåligt, och det är ju därför JAG mår dåligt. eeh)
Du är hela våran familjs ledstjärna. <3
När hon blundar ser hon högar av papper som borde läsas, skrivas, nogsamt redovisas i Gävle, i Umeå, I Malmö, i Uppsala, i Landskrona, I Jönköping, i Kalmar, i Karlstad, i Göteborg, i Mönsterås, i Skara ... nya destinationer varje vecka, prata inför 250 personer som lika bra kunde varit värda någon torr politiker och inte min mor. Men nejnejnej, hon är det bästa, the finest, så ALLT ska hon göra.
Och är det inte det så är det jag som är problemet. Eller hennes hjälplöse syster i England. Eller huset, eller julklappar eller hennes hjälplöse vän som nyss separerat ifrån sin make. Och ändå ska du ha middagar, bjudningar, glöggfester, resa, träffa mormor, sjunga i kören och gå på teater.
Idag, för första gången på evigheter yttrar hon orden ; Oh, jag skulle kunna somna direkt ifall jag gick och lade mig nu. Utan sömnpiller till och med.
Alltså, detta betyder att hon är lugn, harmonisk och har varvat ned inför sovmomentet. Hennes arbetsuppgifter hopar sig inte över henne, hon känner inte att det är en massa saker som hon borde göra osv. Ångesten är inte närvarande.
Men, så fort hon går och lägger sig, i sin egen säng, så är ångesten där igen. Pang, så susar det i huvet, hon får hjärtklappning och andningssvårigheter.
Min mor blir tydligen stressad av sin egen säng?
Och så är hon tillbaka i mönstret med sömnpiller, mindre än två timmars sömn per natt, arbete från 9 -18 + kvällsarbete mellan halv 9 och 24 - ibland även mer. Det är ohållbart!
Jag är så fruktansvärt rädd att något ska hända min mamma att det gör mig nedstämd och destruktiv.
Självklart tar jag på mig skulden själv, för att jag har inte precis varit hjälpsam tidigare. Dessutom blir hon mer stressad av att hon ser att jag inte mår bra av att hon blir stressad. Detta är ännu en av faktorerna som bidrar till att jag är totalt handlingsförlamad just nu. Det raderar ut alla hjälpsamma vanor jag haft, för jag orkar inte ens tänka på att jag i framtiden kanske måste göra allt det där själv - utan min mor, ifall hon blir lika illa däran som sin käre syster.
Jag klarar inte av att höra fler hyperventileringar, kolapser på toan, mornar när du är som en fucking zombie.
(hemskt att jag endast vill se att JAG mår dåligt av att DU mår dåligt. Självklart vill jag inte för allt i världen att DU ska må dåligt, och det är ju därför JAG mår dåligt. eeh)
Du är hela våran familjs ledstjärna. <3
Kommentarer
Trackback
