MALAISE

They call it night,
they call it night
and I know it well.

oh, ja. ännu en sömnlös natt.
eller ja, intog omedvetandet men väcktes av okänd anledning igen efter tio minuter, kunde inte föreställa mig någon annan sanning än att jag blivit förgiftad, drog på mig kolikmagknip, hyperventilerade, 
frågar du hur jag mår?
kan inte riktigt greppa vilken den bakomliggande tanken är. jag tror du har skådat rakt igenom elin-maria. utan tvekan har du säkert gått och trott att jag inget ser? nu har du insett att jag har förstått och känner en smula skuld?
Letar förbrilt efter minsta förnimmelse till något fint i att du NU kommer och säger att du försöker bry dig, det blir bara halvdant och förvärrar.
Känns som att jag ser igenom dig igen, för fjärde gången. alla artighetsfraser kommer bort sig i havet av fragment ifrån mina filmiska minnen och dina osäkra leenden.
jag skulle knappast kalla det natt när man konspirerar med sig själv mot omvärlden.
det finns ingen sådan benämning just nu, allt är bäckbäcksvart dygnet runt.
kan tyckas som att jag låter jätteemo, sjukligt pubertal osv. måste ursäkta mig för det.

Nói Albinói matchade upp mitt mood.
Ligger i min säng, sväljer apelsinklyftor hela och sätter upprepade gånger i halsen, vill spy, hatar att spy, vill givetvis inte spy, men mår mer illa. 
Kramar om min trumpet, målar förstoringsglas och lyssnar på beirut. lövely.
Beirut är förvisso redan min uppmuntringsorkester, så det är nästan skamligt passande att de skriver om gulag osv. eftersom det måste varit tragiska anstalter, fulla av människor utan hopp i behov av uppmuntran.

ju mer "napp" jag får, desto sämre känns det att jag gjorde det. i princip i samma situation som i början av nuvarande relation igen, jag kommer springa iväg i nånting. jag gjorde allt officiellt uppbrutet, jag ångrar mig.
jag dissade efter att du dissat, ändå.
det konstiga är att ord på en skärm är det jag saknar. tills jag såg en bild, jag avled.