MALAISE

Med tanke på att jag är en dam av rutiner, (jag har det lite svårt med impulser, det blir _lite_ jobbigt oavsett vad det handlar om. Kanske har det att göra med att jag misstänker någonslags utveckling av bokstavskombination-sjukdom eller liknande nu på senare dagar) förvånar det mig överraskande mycket när jag upptäcker att min rådande "verklighetsfrånvarande livssyn" har fått gå ut över mina vanor. I den senaste månadens töcken har jag lyckats byta månadslinser tre gånger, utan minsta reflektion. Quotar svensk pop och säger ; detta var oerhört!
Jag lyckas dock alltid, återigen till min förvåning, återfinna greppet om tid och rum kring onsdag varje vecka då kanal fem är vänliga nog att sända greys anatomy. Härligt att livet styrs av min favorit amerikanskafördomscraphysterifanatiska-serie, som jag avskyr att jag faktiskt  _gillar_...
Poängen med detta är då att nu när både skolan med sina ofattbart fabulöst inrutade dagar OCH greys anatomy har haft sin säsongsavslutning har jag, som aningen förvirrad ung själ, ingenting att hänga upp min vardag på. Nu är jag totaly lost in space, får stå på egna ben och kommer verkligen inte förstå mig på det där med datum, dygn eller tid.
Inte hjälper det min förvirring att Sverige är beläget på såpass nordliga breddgrader att det praktiskt taget är ljust ute dygnet runt, vilket otvivelaktigen bidrar till vända-på-dygnet-och-inte-inse-det-ens, för att man inte ser skillnad på dag och natt!  Jag kan inte nog påpeka att detta nog beror på min tillfälligt kraftigt reducerade syn, orsakad av både detta frenetiskt bytande av linser som resulterar i att jag får ha på mig gamla linser funna i någon mystiskt, undanstoppad påse och rent psykologiska defekter... (med det senare menar jag då inte att jag ser dåligt, utan att jag inte är lika uppmärksam, helt enkelt)
LIVET ÄR BRA KOMPLICERAT IBLAND.
Som tur är har jag nog bestämt mig för att ta i tu med detta. Nu börjar mitt vilda singelliv (höhönot), jag kanske skall försöka hitta mig själv i någotslags konstnärligt uttrycksmedel igen (höhönotigen). Nämen visst, sommarlov innebär ju faktiskt en himla massa tid för att orka ta i tu med saker. Jag blir nog lite besviken på mig själv ifall jag waistar iväg 3 månader på ingenting. Dock kräks jag en smula på alla överdrivet optimistiska som får tusentals saker uträttade, jag klarar inte av att vara sådan. Menmen. Vilket väldigt långt och peppat inlägg detta blev, TOTALT oväntat faktiskt, ifall jag får säga det själv. Läses möjligen med min självdistans i åtanke, dvs inte så seriöst utlämnande osvosv. Misstolka mig inte, jag försöker inte vara språkligt korrekt heller. Kanske är den långa texten någonslags motreaktion till alla bildbloggar, som hur makalösa de än är, tar sjukligt lång tid att ladda på min dator - jag får krupp (återigen, bokstavskombination...). Jag vill också påpeka att ifall jag läst detta inlägg någonannanstans hade jag förmodligen föraktat författaren något så oerhört, så inbilla er inte mitt storhetsvansinne. Och tro för guds skull inte heller att detta var någon början på en ny, frisk fläkt i min blogg - om några timmar är jag nog tillbaka på minus135 och vill diespyutångest över mina stackars tangenter. Sådan är jag.